Senaste inläggen

Av Ronny - 22 mars 2011 09:23

Min blogg ligger mer eller mindre nere. Livet går ju upp och ner. Jag har skilt mig, bor hos en ung vacker dam, har sålt huset och letar just nu en ny lya där yngste sonen får plats.

Snart är jag uppe igen, snart har jag någonstans att ställa datorn och tid att skriva.


Fantastiskt det där med prylar. Jag har alla mina saker i flyttlådor ett radhus 2 mil norr om Stockholm. Jag har bott i stan i ett drygt år nu och enda jag har med mig är ett gäng byxor, tröjor, underkläder och några gitarrer.

Man klarar sig med det, bara så ni vet. 

Av Ronny - 16 november 2009 16:28

   Linus och Hanna


Min äldste son flyttade från radhuset i Järfälla till Malmö den 1 september. Hans flickvän hade kommit in på högskolan i Malmö och därför gick flyttlasset dit det gick.


Det kändes helt riktigt den där dagen. De hade häckat i hans pojkrum de senaste månaderna när de inte häckade i flickvännens flickrum. De åt där, de sov där och de tittade på tv och chattade på datorn där. Jag tror att det var ganska frustrerande för dem den sista tiden. De fick liksom inte plats. De hade redan flyttat utan att ha flyttat helt enkelt. De hade flyttat i hjärnorna, men var fast i föräldrahemmen.


Nu när chansen kom så tog de den. De tvekade inte en minut. De hittade nästan omgående en tvåa i andra hand på nätet. Han jobbade på IKEA i Barkarby och fick löfte om jobb på nybyggda IKEA i Malmö.


De tog chansen när det fanns där. Det hade jag också gjort. Tveklöst! Jag flyttade själv innan jag hunnit fylla 17, med fast jobb på Scans slakteri i Uddevalla. Gymnasieplatsen i Göteborg ringde jag återbud till. Jag hade börja få lön varje månad och lägenheter fanns det gott om. 


Så visst det kändes riktigt att de drog iväg den där dagen. Jag kände befrielsen i deras själar. Varenda cell i deras unga kroppar skrek: Äntligen!


Nu har det gått tre månader, en hel evighet.


Vi pratar i telefon i ibland. Kanske en gång i veckan, och det jag som ringer.


Jag frågar: – Hur går det för er?

Han svarar: – Bra!

Jag frågar: – Jobbar du nåt då?

Han svarar: – Jajamensan… igår, idag, ledig på torsdag och jobbar fredag.

Jag frågar: – Har ni pengar så ni klarar er?

Han svarar: – Ja då!

Jag frågar: – Saknar du inte Stockholm (läs: mig)

Han svarar: – Nej nej, det är fantastiskt i Malmö!


Ja, så där håller det på. Standardfrågor ställs och standardsvar kommer tillbaka. Det känns lite konstigt. Det är över 20 år nu sedan vi satte Linus i den av lanstinget lånade barnstolen i vår gröna Saab 900 på parkeringen utanför Uddevalla sjukhus. Vi hade blivit instruerade om allt, tränat på allt ifrån hur man byter blöjor och hur ofta det skulle ammas. 5 minuter på vänster bröst, 5 minuter på det högra.


Sedan gick det snabbt. Den första tanden, de första stegen, de första orden, den första cykelturen, den första skolklassen, föräldramöte, prov och betyg.

POFF, säger det så har det gått 20 år och så flyttar han… 60 mil bort.


Så rätt och riktigt – så jobbigt och frustrerande.


Suck… Jag saknar dig, Linus. Vi ses till jul, va?

Av Ronny - 16 oktober 2009 15:48

  


Jag lyssnade på Socialdemokraternas tidigare biträdande förbundssekreterare, Håkan Juholt, i februari i år. Vi arrangerade då ett par konferenser för våra utbildare och då var Håkan inbjuden.


Håkan var bra! Han sa många bra saker. Jag minns mycket och det betyder väl att det var bra.

Han sa bland annat att den borgerliga alliansen vann valet 2006 bland annat på grund av att de var mycket tydligare i sina budskap än vad vänstersidan var. De hade några korta fraser som de upprepade gång efter gång.


– Det ska löna sig att jobba!

– Man ska ha jobb – inte leva på bidrag!


Det funkade! Alla gick på det där. De gör nu allt de lovade. De sänker alla skatter och höjer alla avgifter för dem som står utanför arbetsmarknaden. A-kassan är tredubblad, sjukersättningen sänkt, rehabiliteringsreglerna sämre. Man får inte vara sjuk, inte bli arbetslös och inte bli gammal. Man ska jobba! Klyftan mellan de som har jobb och de som inte har jobb är större än på 100 år.

Två tredjedelssamhället är här. Många har faktiskt fått det bättre. Jag fick tillbaka på skatten i våras och det har jag inte fått på många år. Jag hörde en herre berätta på radion att han kunde med sina skattesäkningar boka dubbelrum till sig och sin fru på Grand Hotell i Stcokholm alla nätter på året. Han hade lägnhet i stan, stuga nånstans ute i skärgården och ett hus i Spanien. Han hade fått kraftigt sänkt skatt, - på allt.

Så en del har onekligen fått det bättre. Men vi ska veta att varenda krona kommer från någon som har det sämre.

Pengarna kommer från arbetslösa, sjuka och gamla. Varenda krona!


Åter till konferenserna i februari och till Håkan Juholt. Han sa vidare att nu när det snart är val igen och nu kommer alliansen att ha ett nytt ord och de kommer att vara ”Skattechock” De kommer att med ordet skattechock i alla meningar de säger. De kommer att säga att tar (S) tillbaka makten så kommer de att ge svenskarna en skattechock.


Idag ”googlade” jag på ordet Skattechock. Jag fick 218 000 träffar!

Allt… ALLT… ALLT… handlade om hur hemskt det blir i Sverige om sossarna tar tillbaka makten.


Varför har inte vänstern något sånt ord? Varför ska det ta 20 minuter för att förklara att om vi ska ha ett samhälle där alla ska vara med så kostar det pengar? Varför ska det ta 20 minuter för att förklara att om det ska finnas bra sjukvård för alla, bra skolor för alla och bra åldringsvård för alla så kostar det pengar?


Finns det inget ord som tar fem sekunder att säga, och får vanligt hederligt folk att förstå att om de blå får fortsätta så kommer en tredjedel av Sveriges befolkningar att bli riktigt fattliga. Vi är tillbaka till Per-Anders Fogelströms böcker om Stockholm då den större delen av befolkningen fick glädjefnatt om de kom över kaffesump som bara var använt en gång.


Fundera på vilket samhälle ni vill ha. Vad ska det kosta att gå till sjukhuset? Vad ska medicinen kosta? Vad ska vi betala själva och vad ska vi gemensamt bidra till? Ska det finnas bibliotek? Ska det kosta att ha barnen i skolan?


När ni funderat klart så får ni gärna höra av er till mig.


Och glöm inte att gå till valurnorna den tredje söndagen i september nästa år.

Av Ronny - 25 september 2009 15:30

  


Det är fredagen den 25 september, nådens år 2009. Klockan är åtta på morgonen i Sverige. Jag sitter på plats 4 C på ett av Turkish Airlines reguljära plan mellan Istanbul och Stockholm. Här är klockan en timma mer. Jag väcktes bryskt vid halv sexsnåret denna morgon av en mycket högljudd och envis böneutropare någonstans därute. Det gjorde ju inget, skulle ändå upp till taxin 07:30.


Plats 4 C. Det är strax bakom skynket där de framför som betalar lite mer blir fjäskade för dricker champagne långt innan planer lyfter. Att klockan är knappt morgon spelar ingen roll. Rätt ska vara rätt. Har man betalat så har man.


Dagarna i Istanbul har varit lika egendomliga som mina andra resor i Vietnam, Vitryssland, Ryssland, etc. Det första som slår en är alla människor. Det bor ungefär 18 miljoner människor i Istanbul. 18 miljoner! Det är dubbelt så många som det bor i hela Sverige. De stollar som envist hävdar att vi inte har plats för mer invandrare i Sverige har ju ingen aning om vad de pratar om.


Sedan går allt så fort, allt är så stort. Folk skriker hela tiden. Taxiresan mellan hotellet och flygplatsen nu på morgonen var ett Formula 1-race. Det står 70 på skylten men 140 på mätaren. Chauffören tutar, väjer snabbt mellan bilar och refuger, röker, skäller, har på radion på högsta volym. Jag ber honom ta det lite lugnt, men han hör mig inte. Det är precis som det är hans sista timmar i livet. Som han kör är det helt otroligt att han fortfarande lever.


Men vägen dit är vacker. Soluppgång. Mycket av försvarsmurarna från det gamla Kristianopel finns kvar. Jag älskar ju sånt. Ute på havet går det hundratals supertankers, på sin väg in eller på sin väg ut från Svarta havet. Jag minns hur det ser ut i Sverige i oljekrisens 70-tal då det stod massvis av tankbåtar parkerade i Byfjorden utanför min barndomsstad Uddevalla.


På planet fick just in våra frukostbrickor. Min turkiske granne äter upp allt och ropar efter mer bröd långt innan jag ens börjat med kaffet. Han tittar längtansfullt på brödbullen på min orörda bricka, och efter en jakande nick från mig så trycker han i sig den också. Bråttom, bråttom, bråttom.


Istanbul lever, dygnet runt. Att stänga barer shoppingaffärer eller restauranger på natten är inte att tala om. Det är folk precis överallt. Trångt, trångt. Drottninggatan och Västerlånggatan i Stockholm kan slänga sig i väggen.


Gårdagskvällen, den sista i Istanbul, denna gång, tillbringades på en av alla de där kebabrestaurangerna belägna i Istanbuls alla gränder. Vi beställer blåmusslor med intryckt risblandning, turkiska köttbullar, Raki med vatten, och Efes på fat. Hade det varit på ett liknande ställe i Sverige det arbetat 2-3 servitörer och 1 kock i köket. Här arbetade det 15 runt vitklädda runt borden och fem rödklädda i köket. Alla är givetvis män. De ropar, röker och trampar på varandra och de vitklädda bär bort halvtömda tallrikar, servetter och glas så fort man vänder bort blicken. Chefen gick också omkring där, i kostym, fet cigarr och solglasögon fästa i ett band på den välgödda magen. Han rör ingenting, han pekar, röker, skrattar och hälsar på gäster. Jag undrar vad de där 20 anställda får i lön.

Vi beställer för säkerhets skull var sin öl till, ber om notan och ger lite dricks så vi försäkrar oss om att de åtminstone får nåt till räkningarna (och fruarna) där hemma.


Vi passerar de gamla moskéerna på vägen tillbaka till hotellet. De är gamla, vackra och pampiga. Pinar, vårt kvinnliga, vackra och i staden Ankara uppfödda sällskap berättar inlevelsefullt om all den vackra mosaik som finns där inne på väggar och tak. Vi funderar på att gå in men väljer att gå vidare.


Även här rensar böneutoparna friskt sina halsar uppe i sina höga moskétorn. Vi frågar Pinar vad de säger, men hon vet inte. – Det är någon arabiskt, säger hon.

Vi tar några bilder och vandrar vidare. Miljoner bilar och ett fåtal övergångsställen. Att försöka passera någon annanstans betyder döden. Emerson Fittipaldi och Björn Waldegård sitter i varenda bil.


Kvällen avslutas på hotellets skybar, högt, högt, högt upp. – Man ser ända till körka i Lönneberga hade säkerligen Ida Svensson i Katthult sagt. En blonderad kvinna sitter i ett hörn och sjunger till ett förinspelat band och vi tar en sista Raki. Ett par flaskor med samma innehåll är inköpta och redan nedpackade i resväskan.


Det är sedan bums i säng. En fart galen man i 60-årsårldern väntar ett par timmar senare i en gul taxi utanför.


Nu är batteriet i min dator snart slut. Personalen i vårt plan, och även vi passagerare från värdens alla hörn gör oss strax klara för landning. De spelar Europé i lurarna och min turkiske granne snarkar högt med öppen mun.


Nästa gång Istanbul ska besökas blir i januari 2010.

Då fortsätter historien.

Av Ronny - 11 september 2009 15:16

Jag har inte skrivit här sedan i januari.

Vet egentligen inte varför… paus i bloggen.


Jag har inte lämnat blod på snart ett år.

Vet egentligen inte varför… paus i blodgivningen.


Jag går nästan aldrig till gymmet längre

Vet egentligen inte varför… trist att gå dit kanske, väl där går det ju bra.


Gör vi så ibland, tror ni?

Tar paus i det vi sett som normalt tidigare?


Undrar vad som tagit den plats och tid som detta tagit tidigare.

Jag har väl gjort något annat… funderar på vad.


Idag är det den 11 september. Flygplan som exploderar i tornen på World Trade Center på Manhattan, och mordet på Anna Lindh på NK ett par kvarter från mitt kontor cirkulerar någonstans där inne i huvudet.


Idag är det den 11 september. Jag har varit på begravning idag. Vi tog farväl av arbetskamrat som till slut förloratde kampen mot sin cancer.


Idag är det den 11 september. Dagen då jag börjar skriva här igen.


Idag är det den 11 september. Dagen jag lovar er att på måndag ska jag gå både till blodcentralen till gymmet igen.

Av Ronny - 26 januari 2009 12:20


En arbetskamrat ville nyligen ha lite råd inför en resa till Vitryssland. Han skulle genomföra en utbildning för en av den styrande diktaturen förbjudna fria fackföreningarna där. Eftersom jag har ett gäng års erfarenhet av pedagogiska utbildningar tyckte han att jag var rätt man att fråga. Målgruppen var vitryska ungdomar och syftet var att få dessa ungdomar att prata om demokrati. Ett ord som de bara har hört talas om.  Givetvis fanns en önskan från ledningen att dessa ungdomar också skulle rekrytera fler medlemmar och blir grunden i den yngre generationen i förbundet.


Efter en stund diskuterande och rådgivning från min sida frågade han helt plötsligt om jag istället följa med och vara med på plats. Han är ganska ny på sin post och tyckte att det skulle kännas tryggare om jag var med och genomförde utbildningen tillsammans med honom.

– Ja du sa jag, fråga min chef. Detta gjorde han och chefen sa inte helt oväntat ja. Jag har varit i Ryssland många gånger så det kändes väl som ett steg i den rikting som redan fanns.


Utbildningen skulle ske på en helg. Att aktivera sig politiskt och/eller fackligt i de fria föreningarna är förbjudet och att prata om det på arbetsplatserna kan bli mycket farligt. Anställningen har man oftast ett år i taget som omprövas vare år. Har man varit olydig är det tack och hej. De som tar på sig en ledande ställning i något som kontrolleras av staten så råkar de ofta illa ut. De hamnar hos polisen och förhörs under förhållanden som vi inte ens kan föreställa oss. De förhörs av skrikande förhörsledare, de har handfängsel och en pistol mot huvudet. Förhören pågår i flera dygn och oftast har inte de anhöriga en aning om var de finns. Ibland ”försvinner” de för gott.


Väl framme besöker vi den svenska ambassaden i Minsk. När man är i ett land som Vitryssland så är det viktigt att veta var ambassaden ligger och lika viktigt att de vet om att vi är där.

Vi pratar om förhållandena i landet. Ambassadören berättar att det vanigaste sättet att hindra förbjudna organisationer att fungera är att sätta käppar i hjulet för dem. KGB ringer till hyresvärdar och säger åt dem att ”De där får ni inte hyra ut till för då…”

 

För att förhindra tryckt information så krävs det licens på papper.  Vill man köpa papper så ansöker man om det. Man måste uppge vad pappren ska användas till och man skriver under med sitt namn. Ett vanligt sätt att stödja organisationer i Vitryssland är att ge pengar till insmugglat papper som trycks till tidningar och informationsblad.


På kvällen ska vi gå och titta på Ishockey, Dynamo Minsk vs Dynamo Riga.

Vi ses vid 18-tiden. Våra värd berättar då att han precis fått ett telefonsamtal från kursanläggningen där de meddelar att de inte kan ta emot oss på lördag morgon. Han hade frågat varför, allt är ju bokat och klart. De säger att de inte kunde prata med honom längre och lade på luren. Han förstår genast vad som hänt. KGB har ringt upp konferensanläggningen och delat ut orden: ”De där hyr ni inte ut till.”


Vi går på ishockeyn men det känns givetvis konstigt. Vår värd är härdad.

– Vi får vara på vårt kontor istället, säger han. Det blir trångt men det fixar vi. Det finns ett litet matställe i samma hus och var deltagarna ska bo på natten mellan lördag och söndag får vi lösa i morgon.

Dynamo Minsk vinner med 5-2 men det är en vinst med bitter smak. Vi firar ändå segern med ett glas vodka. - Eller om det var två.


Lördag morgon och åker till deras kontor som fullständigt skriker efter renovering, färg och upprustning. Vi träffar deltagarna, en del av dem har åkt tåg hela natten men de verkar pigga och nyfikna på dagarna. Efter kort fikastund arrangerar vi om ett av deras största rum (som inte är stort) till ett konferensrum. Någon tavla att rita på finns inte, men vi hittar en platsrulle som får fungera som whiteboard.


Vi ber dem fundera på ordet ”Demokrati” betyder för dom. 5 minuter enskilt och 15 minuter i grupp där de berättar för varandra. Ord som frihet, fri att välja, makt till folket, hänsyn, förtroende för staten och mänskliga rättigheter kommer upp.


När vi pratar om deras svar känns det tydligt att de egentligen inte vet vad de pratar om, vad demokrati är. Precis som vi inte riktigt förstår vad diktatur är – egentligen. Känslan av rädsla blir dock påtaglig när vi plötsligt ser en polisbil utanför, som kör sakta, stannar till och åker iväg igen.


Vi fortsätter med en värderingsövning, en uppdiktad historia om kärlek, sex, otrohet, krokodiler, mammor och våld. De delas upp i grupper där de ska komma överens om ett gemensamt svar om vilka som har burit sig sämst åt. Två grupper klarar av detta på en halvtimma, de övriga fungerar det inte alls. De kan inte komma överens, inte ens med omröstningar. Vi gör ett sista försök att utveckla det genom att en i varje grupp kallas fram till tavlan där de får uppdraget att komma överens om ett gemensamt svar. Men det är hopplöst och det är inte långt till tårar. Alla vill vara med att bestämma, även de i publiken, och de förstår nu att det där med demokrati är inte så lätt som de tror.


Deltagarna är helt slut och vi avslutar dag ett. De som bor i Minsk åker hem till sig. De andra får vi leta upp ett hotell för.


Morgonen därpå inleder vi med en morgonreflektion där alla får fundera på vad som hände dagen innan. Berättelserna om deras upplevelser är mycket starka. De säger att de upplevt något helt nytt, att de nu förstår vad demokrati är. Och att det är jättesvårt att driva igenom det. Man måste kämpa, men också dela med sig, jämka och lita på andra.


Dagen fortsätter och de närvarande ledarna i fackföreningen förstår att vi håller på att starta något här. De tar oss vid sidan om ett tag och frågar oss om vi ville de deltagarna en ”hemuppgift” och komma tillbaka om ett halvår. Vi tycker väl att har vi satt båten i sjön så får vi ro den iland.


Hemuppgiften är att de fram till nästa gång vi ses ska prata med 20 arbetskamrater om ett alternativt sätt att organisera sig, att göra det i en fri och obunden fackförening. De vet att frågan är livsfarlig att ställa till fel person och vid fel tillfälle. Lyckas de dessutom att rekrytera ett par nya medlemmar var så höjer de organisationsgraden rejält.


Resten av dagen övar vi på hur man förbereder och genomför samtal. De övar två och två med stor entusiasm. Hur man startar ett samtal, vad de ska trycka på, ha bra argument.


De är vid gott hopp när vi skiljs. Om ett halvår träffar vi dem igen. De ska bli mycket spännande att se hur det gått för dem.


”Spottar man tillräckligt länge på en sten…”

Av Ronny - 8 oktober 2008 15:37



Jag bor strax utanför Jakobsberg som i sin tur ligger ungefär 20 minuters pendeltågsfärd norrut om man startar sin resa från Stockholm central. Väl i Jakobsberg åker man buss den sista biten.

Detta är en förvirrande historia om just dessa bussar.

 

När jag första gången kom till Jakobsbergs station för att närvara på en husvisning så gick jag bort till den intilliggande busstationen för att hitta rätt buss till Viksjö. Det stod dock ”Jakobsbergs station” på samtliga bussar.

 

Jag frågade en förbipasserande man i bussuniform vilken buss som går till Viksjö.

– Ja du, sa han och gjorde en svepande rörelse med armen. Ganska många. Den där går dit, och där den går dit…

– Men, säger jag. Det står ju ”Jakobsbergs station” på alla bussar. Där är vi ju redan.

– Jo, fortsätter han. Med de går runt och kommer tillbaka hit igen.

– Men, säger jag igen. Hur ska jag kunna veta det?

Han går därifrån och ber mig ringa till SL. (Stockholm lokaltrafik)

 

Jag köper hus och lär mig med tiden det där med att det stod samma sak på alla bussar och fick ganska omgående samma fråga av personer som var på besök eller som inte ännu hade lärt sig. Jag frågade busschaufförerna ibland, bara på pin kiv om skyltningen på bussen, men fick alltid samma svar.

– Bussarna går runt.

– Men, svarar jag. Det gör ju allt. Pendeltågen går fram och tillbaka, tunnelbanan går fram och tillbaka, stadsbussarna går fram och tillbaka. Men inte fan står det Stockholm central på allt. Till och med jorden går runt.

– Du får ringa SL

 

Man fick vara glad för att de stämde hyfsat in på pendeltågens ankomsttid… fast det gällde ju bara när pendeltågen kom i tid till Jakobsberg. Inte när de var försenade pga. vagnbrist, signalfel, hjulfel, växelfel, lövhalka, personalbrist, problem vid vändning och allt som de berodde på.

 

För två år sedan började det dock hända något nytt. (Av en slump var det i samband med bytet av det politiska styret)

Helt plötsligt står det andra saker på bussarna, ställen som jag aldrig hört talas om. Och nu stämde inte bussarnas avgångstid överens med pendeltågen längre.

Folk skällde och skrek, men fick givetvis samma svar som tidigare.

– Ni får ringa till SL.

 

Nu efter sommaren 2008 blev det om möjligt värre än någonsin. Nu är helt sjukt. Hälften av busslinjerna är borta, och de som finns kvar går omvägar så man möter sig själv på vägen. Det finns till och med bussar som enligt tabell har avgångstid från busstationen på samma minut som pendeltåget ska komma in på perrongen. Folk bara står skakar på huvudet när de ser bussen gå iväg.

Frågar/klagar de så, ja just det. – Ni får ringa till SL.

 

Igår kväll var jag på ett kvällsmöte och tog pendeln från Stockholm central 20:10. Tåget var i tid i Jakobsberg 20:29 och vi som sitter på tåget ser samtidigt bussen till Viksjö (som heter nåt annat) åka iväg från busshållplatsen. När vi kommer upp till busshållplatsen noterar vi att det är en halvtimma till nästa bussavgång, och alla frågar sig varför. Jag ser en gammal dam som står och huttrar i den kalla höstluften och jag känner hur ilskan stiger. Det händer inte ofta men nu blir jag riktigt arg.

 

När väl bussen kommer så frågar jag chauffören varför han kommer först nu. Han hänvisar till aktuell tabell och säger att det är inte han som bestämmer och att vi ska ringa till SL.

Jag tappar tålamodet och frågar:

– Om SL ber dig skjuta mig, skulle du göra det då?

– Ja, säger han. Förmodligen, om du är otrevlig.

 

Jag tittar på honom en lång stund och går längst bak och sätter mig. Jag blir alldeles kall.

– Ja förmodligen, om du är otrevlig.

 

Idag gjorde jag det som jag hela blivit tillsagd. Jag ringde till SL och frågade efter 20 minuters kötid,  – varför? Inget skäll, inga hårda ord, bara frågan. – Varför?

Damen i andra sidan luren ber mig skriva till SL istället. – Nej, säger jag, jag vill prata med en person av kött och blod. Då tycker hon av telefonen i örat på mig.

 

Jag bara sitter där och tittar på min telefon.

Ärligt. Är vi inte värda något bättre?


Av Ronny - 2 oktober 2008 10:46


 En fråga: – Reser ni till eller från?


Jag satt på ett tåg häromdagen mellan Stockholm och Göteborg. Bredvid mig satt en herre med flanellskjorta, kulmage och burrigt skägg. Någonstans vid Södertäljetrakten ringde det i hans mobiltelefon. Han svarade och sa:

– Ja, hej, jo, hmmm, jag sitter på ett tåg från Stockholm.

 

Han pladdrade på och jag satt och funderade på vad han egentligen sa där. När han var klar sa jag till honom att jag inte kunnat undgå att höra delar av hans samtal. Sedan frågade jag hur det kom sig att jag som satt på ett tåg till Göteborg kunde bredvid en person som satt på ett tåg från Stockholm.

 

Han tittade frågande på med mig och sa:

– Ja du, det var ju en bra fråga, det vet jag faktiskt inte. Kanske för att jag är på väg hem och du på väg bort.

– Men, kontrar jag. Menar du att jag i morgon sitter på ett tåg från Göteborg? Jag tror inte det. I morgon sitter jag på ett tåg på väg hem till Stockholm, jag lovar.

 

Vi satt tysta en stund. Han hade tydligt fått något att fundera på. Jag frågade efter en stund om det inte helt enkelt är så att en del är på väg till och en del på väg från. En del reser till värmen och en del reser från kylan. Jag en person som reser till och du är en person som reser från.


Han muttrade något, han var inte nöjd med den där vinklingen. Han ville inte vara en person som reser från, det var tydligt.

 

Vi löste aldrig det där. Förmodligen så funderar han fortfarande. Eller är lösningen så enkel att han bara ville berätta för personen i luren att han varit i Stockholm?

 

Jag tror dock inte att det är hela sanningen. Jag tror att han är en frånresenär.

Hur är det er? Reser ni till eller från?


Skapa flashcards